skrev poeten och författaren Kent Andersson

Så blev det ett nytt Filmavtal, ändå. I sista minuten med en månads förlängning skrev de tolv parterna, inklusive staten på.

Märkligt! Återigen lyckades de efter stora våndor. Förra gången, för sju år sedan sa man att nu är det sista gången. Nästa gång måste staten ta huvudansvaret för filmen och lösa det ekonomiska via statskassan, förändrad moms eller som i Polen med avgifter från de som distribuerar film i olika media. Men så blev det inte. Under många år har vi filmskapare arbetat på olika sätt för att för att ändra på sakernas tillstånd. Ting tar tid.

Alltjämt verkar inte staten vara mogen för att ta sig an filmen och jag frågar mig, vad är det som skrämmer? Rädsla urholkar själen, heter filmen som R-W Fassbinder gjorde i mitten av 70-talet. Den berättar om omvärldens intolerans och vad det är att stå utanför samhället. Titeln på filmen är för mig en sinne bild av hur staten förhåller sig till filmen. Det är som att det ”bränns” för mycket om man skulle sätta ner foten och bestämma sig för att behandla filmen som övriga kulturyttringar. Film är kultur.

Nåväl, nu finns Filmavtalet och det gäller att gilla läget. Filmavtalet i sig gör ingen film, men vi behöver det liksom alla andra länder i Europa och Norden för att kunna göra vår film. Snabbt

läser jag igenom Filmavtalet som skall börja gälla 1 januari nästa år, och rycks med av formuleringar som: ”främja en svensk filmproduktion av hög kvalitet och hög attraktionskraft” och ”filmproduktionen skall vara präglad av både kontinuitet och förnyelse”.

Jag läser om målen att ”svensk film skall ha den högsta marknadsandelen i Norden för nationellt producerad film i alla visningsfönster”, ”visning av film i hela landet skall främjas”, det skall finnas ”mångfaldsperspektiv” och ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”. Hoppsan tänker jag, nu står det inte längre ”bör” utan ”ska”! En framgång för alla oss som drivit detta tillsammans med Wift (Women in Film and Television, Sverige). Är det nu möjligt att mansdominansen bryts inom filmvärlden?

Vid nästa genomläsning konstaterar jag att jag läste i för positiv anda och dessutom för snabbt. Det blir många frågetecken och när jag dessutom förstår att 100 miljoner kronor mer som Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sa i sitt invigningstal på Göteborg Film Festival, är 100 miljoner kronor fördelat över tre år, då grusas min ”positiva” läsning och frågetecknen i kanten blir många. Hur skall allt detta genomföras om det inte blir mer pengar än cirka 30 miljoner kronor per år?

Redan vid avtalsskrivandet år 2000 skrev den dåvarande utredaren P-O Enqvist att 100 miljoner kronor måste tillföras avtalet. Det är 12 år sedan! Under dessa 12 år har 50 miljoner kronor tillförts.

Filmavtalet kommer att ”fira 50 år” när det börjar gälla nästa år. Hade det inte varit dags att skrota det och bygga något nytt? Tiden har förändrats och idag ser mediasituationen totalt annorlunda ut än den gången avtalet sjösattes för första gången. Både när det gäller hur filmerna produceras och hur de visas. Ifall innehållet i berättelserna har förändrats är en tvistig fråga. För mig som filmskapare finns det ett samband mellan filmens innehåll och hur den produceras.

Produktionsförhållandena blir trängre och trängre och utrymmet för att pröva nya vägar och nya former blir mindre och mindre. Idag talar alla om estimat, det vill säga förväntat antalet biobesökare. Fortfarande kan jag emellertid inte sluta hoppas på, och arbeta för ett generösare filmklimat.

Till min förvåning läser jag att producenterna utöver sitt ekonomiska huvudansvar även skall ha det konstnärliga huvudansvaret. Hur går det ihop med vår lagstiftning om upphovsrätten? Hur resonerade utredaren Lennart Foss, parterna och juristerna kring detta?

Alarmklockan ringer inom mig. Läser vidare och ser att nu finns det formulerat svart på vitt vad en producent är, är det bra eller är det ytterligare en begränsning? Begränsning och försvårande för dem som ännu inte gjort sin första långfilm? Kringskär det utrymmet för nya landvinningar för filmens form och innehåll?

Förvisso skall det vara professionella personer som producerar. Risken finns emellertid med så tydliga formuleringar av vem som får producera långfilm, att det snarare hämmar och ställer sig i vägen för nya utmaningar och innovationer när det gäller såväl filmspråket som samarbetet mellan regissör, manusförfattare och producent. Vi lever i en snabbt förändrad mediavärld som kräver framsynthet av oss, både vad gäller hur och vad vi skildrar på film, som hur filmerna når publiken.

Var kommer regissören och manusförfattaren in, i det kommande Filmavtalet?

Förre skol- och kulturministern Bengt Göransson skriver i sin bok Tankar om politik att Kulturpolitiken (läs Filmpolitiken min tolkning) behöver för att bli framgångsrik innehålla ett visst mått av anarki. […] ”organiserad anarki”. Ett visst mått av ”organiserad anarki” krävs för att skapa en dynamisk arbetsprocess och därmed en kraftfull film.

Inget är vad det synes vara. Som sagt frågetecknen hopar sig över det Filmavtal som skall sjösättas nästa år. Av de tolv parterna runt bordet så är staten en av dem och man skulle kunna förvänta sig att de skulle föra fram och värna upphovspersonerna. Vara deras företrädare, för vem är det annars, så länge som det är ett avtal mellan näringslivets, televisionens och filmregionernas parter?

Det kommande Filmavtalet ska alltså gälla tre år. Under dessa år skall målen genomföras. Det är bara marginellt mer pengar. Barn- ungdoms- kort- och dokumentärfilm skall tilldelas mer, vilket jag ser som oerhört värdefullt. Men det sker på bekostnad av produktionsstödet till långfilm, två till tre långfilmer färre. Likväl måste biografbesöken uppgå till minst 15 miljoner besökare för att procentsatsen som idag går till Svenska Filminstitutet från varje biobiljett skall vara densamma. Vilken film kommer att få stöd? Oroande, djupt oroande.

Hur blir det om alla målen inte uppnås? Vad händer om det inte blir en jämn fördelning när det gäller kvinnor och män? Jag läser om näringslivet där man kommer att svartlista de storföretag som inte har kvinnor i ledningen. Idag är det fyrtio procent av hundra bolag som riskerar att svartlistas. Skälet är inte just kvinnorna i sig, utan att de är mer högutbildade än männen och att storföretagen annars riskerar att gå minste om den kompetens man behöver för att utvecklas.

Detta är analogt med filmen. Som regeringens utredare Mats Svegfors skrev i Filmutredningen, Vägval för filmen 2010: ”Det är ett problem att kvinnor är underrepresenterade bland filmmakarna, inte bara i ett samhällsperspektiv utan även för filmen… där det är möjligt motverka tendenser till slentrian och likriktning. Den fortsatta manliga dominansen i svensk film är en sådan tendens.”

För att publiken skall komma till biografen måste de kunna få ta del av olika erfarenhetsvärldar och berättelser, därför behövs kvinnor som regisserar och skriver manus. Nu satsar Kulturministern extra medel på unga kvinnor men som statsvetaren Maria Jansson skriver i skriften The Fast Track – om vägar till jämställdhet i filmbranschen, som Wift gav ut i höstas, så kan man inte enbart bygga ”underifrån”, det vill säga öka kvinnliga debutanter. Kvinnorna måste också stanna kvar i branschen och ge de yngre en bild av att det är möjligt att ha som yrke att vara filmregissör, manusförfattare, filmfotograf och filmproducent.

Det är lättare att komma som ny till en miljö där det redan finns kvinnor på plats. Maria Jansson skriver: ”… reformer som förändrar könsfördelningen högre upp i hierarkierna är mer provocerande, och än mer provocerande är de om de innebär att män måste avstå från någon fördel”.

Så hur skall det gå med en ”jämn fördelning” och mindre pengar till långfilmen? Jag kommer med intresse att följa hur de tolv parterna efterlever det avtal som de har skrivit under.

Svenska Filminstitutet är en uttolkare av avtalet, men de kan inte ensamma se till att filmerna som produceras har denna jämna fördelning.

Tystnad. Tagning. Det mullrar och det dånar. Genom röken skymtar något starkt rött och ut på bandet glider stålsträngen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka valsas och kavlas den ut till en bred glödande sträng. Rullas upp på ett stort hjul, som åter rullas ut på ett nytt band och kyls av under strilande vatten. Filmfotografen Lisa Hagstrand och jag står så nära vi kan för värmen och fångar detta fantastiska och märkliga förlopp. När vi väl sliter oss från skådespelet följer vi med Sofia till hennes ”bur” som är fylld av datorer. Där möter vi hennes arbetskamrater som arbetar på skiftet. Från ”buren” kontrollerar de, okulärt och via datorerna, hur det glödande järnet omformas till plåt, tunn och vackert grå. Sofia är ung och har arbetat två år på stålverket. Hon är en av kvinnorna i filmen Under Stålhimlen, som vi nu gör.

Anna-Karin Palm skriver i sin fantastiska roman Snöängel: ”Man ska skriva om det man vet, men redan har glömt. Man ska uppfinna det på nytt, och det ska kännas som ett minne. Det kan underlätta att "flytta sig till en annan plats, en man inte känner, men känner igen.”

Att göra filmen om kvinnorna på stålverket ger mig chansen att ge publiken en bild av en värld som inte är helt välbekant. Det är detta avtalet handlar om. Verkligheten. Berättelserna – fiktiva och icke fiktiva. Att göra film är att ge en tolkning av världen och skapa nya traditioner. Om vi vill att det kulturarv vi idag lägger grunden till skall reflektera och utmana den tid som vi lever i, då måste vi ta tillvara på de krafter som verkar idag.

Kent Andersson får avsluta med orden:

”Vi går alla omkring med en vinge

en dröm, en längtan, en sång

Tänk om våra vingar finge flyga

Tillsammans en gång”

Christina Olofson

ur Film & TV